Nu har det sig så att min uppväxt inte har varit som en bal på slottet. Men jag är är överbevisad att bra saker kommer i små förpackningar då och då. Alla svårigheter. Nu ska ni få se.

Jag växte upp med min mamma och min mormor, min far lämnade mig och min mamma när jag föddes.

Då jag föddes var jag allvarligt sjuk och jag var nära döden, jag hade ett hjärtfel. När jag var 16 dagar gammal blev jag opererad. dom första 7 åren av mitt liv var in och ut av sjukhus. Jag var med min mormor varje dag och när jag föddes fick hon cancer och min mamma fick åka fram och tillbaka på sjukhus med både mig och min mormor.

Julen 1996 var den sista julen jag var med min mormor. Vid detta stadiet var det katastrof och vi väntade bara på att hon skulle få slippa all smärta hon hade. Jag var bara barnet men ändå så förstog jag verkligen att min älskade mormor inte kom tillbaka från sjukhuset denna gången. Hon dog från oss och det jag har kvar är ett tomrom som aldrig kommer fyllas, tanken jag sitter kvar med är att jag inte fick sagt sista hejdå, lagt en ros på din kista.

Jag fick inte se dom hissa ner dig i jorden. Det gör fortfarande ont, jag frågar varför men får inget svar.

Jag började skolan och jag blev offret, hela mitt liv var ett helvette, jag blev mobbad genom hela skolgången.

i 5:an trodde jag allt skulle bli bättre, jag fick en kompis. Vi gjorde allt tillsammans.

sen började en annan tjej i klassen och jag förlorade dig, det gjorde allt till ett fan. Jag gick kvar i skolan, min fasd blev stark, mamma visste inte om detta. Jag höll det till mig själv.

jag började 8 och vi skulle byta till en större skola, flera elever, jag kände att nu var det min tid, starta om.

men så blev det verkligen inte. Jag fick en vän igen och det tog inte lång tid innan dom tog dig hellre.

Jag var ensam, jag började 9:an och jag var ju ensam, började märka av det, man var alltid på tanken om självmord, det var en bra utväg tänkte jag. En dag i 9:an då jag grät mig i sömm, vaknade trasig. Allt bara kom på en gång. jag mådde dåligt och man blev skickad till sjukan. Där fick jag stanna  några dagar.

Jag kom hem, bestämmde mig för att göra klar 9:an.

Vid denna tiden bodde jag i Norge och där går man till 10:an. Jag flyttade till ett annat ställe och jag fick vänner.

Och dessa lämnade mig aldrig. Sen började man på gymnasiet, sen blev allt ett helvette. Läraren förstörde allt för mig.

Efter 1 år på Gymnasiet flyttade jag till Sverige, här har jag det också svårt. Man har inget självförtroende.

Men får inte tycka eller tänka som man vill, så jävla surt. Jag har egna tankar och åsikter.

Jag får gå till kuratorer och snacka och lära mig att ta hand om mig den dag i dag.

Tänk att folk kan vara så förbannt elaka mot varann. Var jag så himla ful? var jag Annorlunda?

man sitter kvar med så jävla många frågor som man aldrig kommer få svar på.